Multipel Skleros

För dig som lever med MS

Biogen
Biogen




Om cookies

Den här webbplatsen har för avsikt att använda cookies för att förbättra webbplatsen och din upplevelse. Genom att fortsätta att surfa på webbplatsen godkänner och accepterar du vår användning av cookies. Om du behöver ytterligare information och/eller inte vill ha cookies placerade när du använder webbplatsen, besök vår integritetspolicy.

ALL-SWE-0489(1)


Dela på Facebook Skriv ut

Daniel vågade inte berätta om sin sjukdom på åtta år

Han väntade åtta år med att berätta öppet om sin sjukdom. Under åtta långa år höll träningsinstruktören och poledansaren Daniel Häggkvist, 34 år, tyst om sin MS-diagnos av rädsla för att uppfattas som svag av sin omgivning. Idag ser han inte längre sjukdomen som en motgång utan som en tillgång som gett honom mer energi och ett bättre liv.

 

Hur kan en ung man som arbetat som personlig tränare, som tävlat i VM i poledance, som lätt klarar att springa en hinderbana på 1, 5 mil – som med andra ord är otroligt vältränad samtidigt ha en kronisk sjukdom i kroppen?
Det låter nästan ofattbart men Daniel Häggkvist är ett levande bevis på att det i allra högsta grad går att leva som vanligt med en MS-diagnos.

—    Jag ser inga begränsningar, jag gör precis allt jag vill och bestämde mig tidigt för att inte tillåta att min sjukdom blev ett problem, säger Daniel som är född och uppvuxen i Sundsvall och alltid har hållit på med idrott. 2012 flyttade han till Stockholm.

2006, när han var 22 år och fortfarande bodde kvar i Sundsvall, hade han en märklig upplevelse i duschen.

—    Jag hade under en period haft stickningar i höger fot men det var inget jag oroade mig för. Men den där morgonen i duschen hade jag plötsligt ingen känsel i mitt högra ben. Jag kände bara att vattnet var kokhett på vänster ben, inte alls på högerbenet och insåg att något måste vara fel, att en nerv kommit i kläm eller så.


 Symtomen förvärrades snabbt

Daniel tog kontakt med en naprapat men blev snabbt sämre. Ingen känsel i höger ben och nu också ett kraftlöst vänsterben gjorde att han knappt kunde gå. Han tog sig till akuten på Sundsvalls sjukhus där han fick ett lite handfallet mottagande.

—    Det gick utför ganska snabbt men på sjukhuset hade de ingen aning om vad som var fel. De nämnde aldrig ordet MS och var väldigt återhållsamma med information och misstänkte en helt annan sjukdom, som jag har glömt namnet på, säger Daniel som efter att legat inne för observation över en helg blev fruktansvärt upprörd över att aldrig få någon klarhet i vad hans symtom berodde på.

—    Via en bekant hade jag fått tillgång till en avhandling om den sjukdom de trodde att jag hade och den drämde jag i bordet framför en sjuksköterska. Jag krävde att de antingen skulle agera på något sätt eller skicka mig vidare.


Klar diagnos efter 72 timmar

Därefter gick allt snabbt. Han blev skickad till Umeå med en sjuktransport och läkaren tog emot honom i hissen. Alla relevanta prover togs och efter 72 timmar hade Daniel fått en klar MS-diagnos.

—    De satte in kortisondropp och jag blev bra direkt, vården där var väldigt effektiv, berättar han och tillägger att han fick en chock över diagnosen. En chock som satt kvar under lång tid.

—    Jag hade en bild av vad MS var och kunde inte tro att det var sant att jag hade drabbats av en sjukdom som någon gång skulle göra mig rullstolsbunden.

Under åren som gick berättade Daniel bara för sina allra närmaste om sjukdomen.

—    Jag var rädd att andra skulle ha samma fördomar som jag själv haft, att jag skulle bli sedd som svag och oförmögen att klara av vissa saker.

Han fick en kuratorskontakt men tyckte inte att han fick höra det han ville.

—    Jag ville inte ha en klapp på huvudet, det var inte det jag behövde då. Idag har jag dock en bra kurator som jag träffar då och då och får god hjälp av, tillägger han.


Berättade i en DN-intervju

Efter åtta år orkade han inte bära på allt ensam längre.

—    Jag kände en inre oro och ett trängande behov av att prata om min situation.

Daniel som då arbetade som träningsinstruktör på prins Daniels gamla gym och precis hade deltagit i en VM-tävling i poledance ställde 2014 upp på en stor intervju för Dagens Nyheter.

—    Reaktionen från min omgivning blev inte alls som jag hade trott och varit rädd för. Det blev inget negativt alls, bara positiva, uppskattande reaktioner.

Han har sedan tidiga år parallellt med friidrott haft ett stort intresse för dans. I Sundsvall deltog han i bugg-tävlingar och det var dansen som tog honom till Stockholm.

—    När jag jobbade på Studio Dancing Queen fick jag upp ögonen för poledance som är en jättekul dansform där man verkligen får uttrycka sin egen stil, säger han.

Han håller fortfarande på med dansen men har trappat ned efter en ryggskada för något år sedan. Det var längesen han hade ett skov och han märker i princip inte av sin sjukdom alls.


Motgång i det militära

Enda gången Daniel har råkat ut för en motgång som är relaterad till sjukdomen inträffade när han något år efter avslutad militärtjänstgöring ville söka sig tillbaka för en tjänst inom militärpolisen.

—    När de läste i mina papper att jag hade MS blev det stopp direkt. Jag fick veta att jag inte hade tillräckligt bra fysiska förutsättningar för att klara utbildningen. Att få höra något sådant när man kan springa hinderbanor på 1,5 mil och är mer vältränad än de flesta andra upplevde jag som väldigt provocerande.

Efter alla år då han knappt ville ägna sjukdomen en tanke, tycker han idag att den har gjort honom starkare.

—    Jag gör mer saker nu, sitter inte still i en soffa. Nuförtiden skjuter jag inte längre upp sådant jag vill göra eftersom jag ju inte vet om eller när det kommer en dag när jag inte längre KAN göra det jag vill. Nyligen tog jag MC-kort till exempel och jag har börjat plugga på KTH.

—    Just nu går jag tekniska basåret och lutar åt att satsa på rymdteknik så småningom. Det är den nördiga sidan av mig som blommar ut nu, säger han med ett skratt och tillägger att han har lyckats vända motgång till tillgång, att hans dynamiska energi och ”jävlar anamma” hjälpt honom att inte ge upp.

Att han inte har haft några symtom på länge ser han som ett bevis på att hans strategi fungerar. På ena armen har han tatuerat in orden ”Never let it win”, som en ständig påminnelse om att aldrig låta sjukdomen begränsa hans liv.

—    Ibland tänker jag att jag nog har fått ett betydligt bättre och roligare liv tack vare denna utmaning.

 

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Linda Forsell

Biogen-03530

Senast uppdaterad: 2019-01-16