Om cookies

Den här webbplatsen har för avsikt att använda cookies för att förbättra webbplatsen och din upplevelse. Genom att fortsätta att surfa på webbplatsen godkänner och accepterar du vår användning av cookies. Om du behöver ytterligare information och/eller inte vill ha cookies placerade när du använder webbplatsen, besök vår integritetspolicy.

ALL-SWE-0489(1)


Dela på Facebook Skriv ut

Motgång blev framgång med hjälp av MS-rehab


Coachen och personliga tränaren, Jenny Ström berättar hur hon var jätteduktig på att hjälpa andra men kass på att hjälpa sig själv när hon behövde det som mest. Hennes story handlar om hur hon tog sig ur de tuffa åren med skilsmässa, ekonomisk otrygghet och en MS-diagnos. Det handlar om hur en MS-rehab blev vändpunkten då motgång vändes till framgång – i alla fall när framgång mäts i hälsa, välmående och ett stort mått energi.

Jenny Ström står vid spisen och rör i pyttipannan en vardagskväll i november när neurologen ringer. Han har kikat på hennes prover och det är inte cancer, säger han. Jenny pustar ut. Men det är något annat som är konstigt och som de ska utreda, så hon behöver komma tillbaka imorgon. Jenny säger glatt hej då och lägger på. Lite senare kommer tankarna, ”något annat konstigt”? Hon börjar googla och åter kommer hon fram till att de konstiga symtomen hon har stämmer bra med sjukdomen multipel skleros, MS. Det görs ett spinalvätskeprov och det visar sig att det är MS Jenny har. Trots att hon är förberedd blir hon chockad. Den enda referens hon har till sjukdomen är en kompis mamma som hade svårt att prata och satt i rullstol. Men det är inte där och då hennes värld rasar samman, det skulle ske 1,5 år senare. Nu hägrar andra utmaningar. Dagen innan diagnosen sitter Jenny på sin första bolagsstämma för ett projekt hon drivit de senaste åren. Det är ett 20 miljonerkronorskoncept med externa investerare som hon nu ska ro i land och hon utses till VD. Året är 2012 och Jenny är en 42 årig tvåbarnsmamma mitt i livet. Hon har precis gjort en svensk klassiker och ”persat” (gjort personbästa) på milen med 44 minuter och har varken har tid med eller tänker acceptera någon MS-diagnos. Hon har ju ett ansvar mot aktieägarna, så hon snyter sig och skyndar vidare i livet.

Nere på botten
Första symtomen tror Jenny kom redan 2006. Hon minns en sen kväll när hennes man kom hem från jobbet. I hallen stod väskorna packade inför flytten till Miami dagen därpå. Huset var uthyrt och allt ordnat. Men Jennys man hade bestämt sig för att resa ensam. Skilsmässan kom som en blixt från en klar himmel och Jennys tillvaro rasade samman i en hög skärvor. Där stod hon nu själv kvar med två små barn 3 och 1 år gamla. Någonstans i den vevan började symtomen komma smygande.

Utmaningarna radade upp sig. Efter tio år som värdinna och kock på lyxjakter runt om i världen, var hon nu ensamstående och mammaledig utan arbetslivserfarenhet i Sverige. Sorgen efter skilsmässan hängde som en våt filt över tillvaron. Jenny stängde den dörren bakom sig, kavlade upp ärmarna och gick vidare. Krafterna kom tillbaka och hon utbildade sig till coach och kostrådgivare och startade eget företag som hon sedan skulle driva under flera år. Något år efter skilsmässan klev den stabile och snälle Göran in i Jennys liv. Trots att hon hade svårt att släppa in en ny man i sitt hem, var snart den trygge norrlänningen en viktig kugge i hennes tillvaro. Han föll för den energiska Jenny men var samtidigt den som beordrade henne att gå och vila medan han tog hand om barnen.

Stark blir svag
Med tiden blev symtomen fler och mer besvärande. När Jenny ser tillbaka har hon haft synnervsinflammation utan syn på ena ögat, spasmer i benet, yrsel, fatigue, svårt med temperaturreglering och känsla av elstötar genom kroppen.

- Jag hade så himla mycket symtom de senaste åren och en trötthet som var förlamande. Så jag tror att det ligger någonting där som jag försökte bevisa, när jag bara bet ihop och körde och körde. Och lyssnade inte.

Vid den här tiden jobbade Jenny som PT på gym och tröttheten gjorde att hon kraschade vissa dagar och fick boka om sina kunder. Det ledde i sin tur till att när hon var tillbaka på jobbet kunde hon ha dubbelt så många kunder bokade. Det hela blev snart en ohållbar spiral. 

- Jag var då den starke, snabbe PT:n som lade märke till att kroppen började lägga av liksom. Jag kunde inte springa med mina kunder, balansen blev väldigt rubbad och jag gick in i saker i gymmet, krockade och hade mig. Och så fick jag höra att min högra fot, som jag hade tappat kontrollen över, klampande när jag gick. Allt ältande, när man inte känner igen sin kropp, det är inte jag. Jag tyckte så illa om det där. Så då blev det ”nej, nu skiter jag i det här också och lägger det bakom mig”. Men jag haltade ju framåt. Det går ju inte, säger Jenny. 

En diagnos och en konkurs
En morgon när Jenny mådde skit men ändå hade släpat sig till gymmet för att träffa sin första kund, frågade kunden hur hon mådde egentligen. Då brast det och med tårarna rinnande erkände Jenny att det inte var så bra. Kunden sa att nu åker jag hem och du åker raka spåret till akuten, vilket Jenny också gjorde. Väl på sjukhuset menade man att Jenny led av stress och hon fick åka hem. Det var först andra gången Jenny sökte vård akut som de tog henne på allvar. Då hade hon fått en förlamning i ansiktet och var ensam hemma med sina barn. ­”Jag tyckte du såg lite konstig ut, men jag ville inte säga något och såra dig” sade Jennys 9-åriga dotter efteråt.


På sjukhuset misstänkte man att Jenny hade en TIA* en utredning påbörjades. Det var när svaren på de här proverna kommit som den manlige neurologen ringde Jenny den där kvällen då hon stod och stekte pyttipanna. Det stora slaget för Jenny just då var inte MS utan att läkaren sa till Jenny att hon inte kunde fortsätta träna som hon gjorde. Hon som älskar att träna. Men hon trodde honom, det var ju så hon mådde just då. Men om Jenny inte kunde träna och inte fick vara den starka Jenny – vem var hon då? Samtidigt som hon var väldigt lycklig med Göran, hade ett roligt jobb så pågick ett krig inombords. Hon brottades ständigt med sin identitet och självkänslan var rejält nedtryckt i skoskaften.

Varken livet runt Jenny eller hon själv hade för avsikt att sakta ner trots diagnosen, utan hon skakade av sig och slet hårt med företaget hon var VD på. En exklusiv träningsklubb skulle byggas i Danderyd och investerarna stod på kö. Men bygget blev försenat, projektet strulade och pengarna började ta slut. Från att vara hyllad av investerarna blev Jenny utskälld och föraktad. Hon låg i fosterställning på golvet efter mötena. Till sist sa hon upp sig, vilket var en stor lättnad. Hon fick lite pengar och kunde vara ledig några månader innan hon tog första bästa jobb på hemtjänsten. Jenny hann inte återhämta sig förrän nästa smäll kom. Träningsklubben gick i konkurs och hon blev skyldig pengar privat, vilket var en enorm stress.

- Jag kunde hjälpa mina kunder att tänka rätt, men när det gällde mig själv var jag kass. Trots att det är bra att träna och ta hand om sig själv, så blev det prestation och inte återhämtning. Så fort jag skulle ut och springa så skulle jag prestera och det slutade med att jag kom hem och grät, tills jag knappt kunde gå en promenad.

Rehab blir vändpunkten
Nu föll allt samman och Jenny mådde riktigt dåligt. Diagnosen, skilsmässan, företaget som inte överlevt och nu den ekonomiska situationen – allt det tuffa som hon lyckats värja sig från hade kommit i kapp henne. Det var först två år senare som den riktiga vändpunkten skulle komma, fyra år efter diagnosen.

En av de gulliga MS-sköterskorna på mottagningen föreslog rehab. Jenny hade inte en aning om att det ens fanns. Många fighter senare, med både sin neurolog och försäkringskassan, klev hon till slut in de ljusa i lokalerna på rehab-kliniken i Liljeholmen. Psykologen på rehab-kliniken var den första att lyckas sticka hål på Jennys fasad där hon satt positiv som vanligt och utan att klaga.

- Vad gör du här då, du som ser så himla stark och pigg ut? sa han. Då brast det. Någonstans där började resan tillbaka till där hon står idag. Jenny tror själv att hon behövde någon som synade henne och tog ner henne på jorden. Någon som såg förbi fasaden och hittade den riktiga Jenny bakom. Hon tror att fasaden var något hon lärde sig redan som barn i den svåra relation hon hade med sin pappa. Rehabiliteringen fick henne också att acceptera att hon har MS. Och om hon hade fått göra om något idag, hade det varit att få den där hjälpen tidigare.

En bra plats i livet
Jenny utstrålar energi och styrka där hon sitter med kaffemuggen mellan händerna. Hon skrattar ofta och det syns att det kommer inifrån. Hon är på en bra plats i livet nu. Saker och ting har fallit på plats och hon mår riktigt bra.

- Jag har mjuknat inifrån och ut, lärt mig hur jag fungerar och har blivit bra på att stanna upp och bara vara. Det är jag jätteduktig på. Har släppt så mycket runt om kring. Det behöver inte vara piffat i hemma. Jag måste ingenting. Jag har möblerat om i hjärnan, säger hon och ser tankfullt ut genom det smutsiga kaféfönstret.

Jenny har hittat balans och förmågan att lyssna inåt. Jobbet för att komma dit där hon är idag, det har hon gjort själv. Hon har hittat sin egen väg till att äntligen må bra igen och det är hon mäkta stolt över. Idag jobbar hon som yogalärare, coach och ger PT-yoga. Hon vill hjälpa andra, särskilt nu när hon har ännu fler verktyg att använda. Jenny återkommer ofta till yogan som en viktig nyckel till sitt välmående. På frågan vad yogan har gjort för henne, svarar hon:

- Åh, det är så mycket! Men att jag har hittat hem. Jag brukar säga att yogan får vara där den är just idag. Ibland är det bara att man mediterar, andas eller bara är, att man kanske bara sätter sig ner och är närvarande.

Och neurologen, blev han motbevisad?
Jenny nickar och ögonen spelar när hon medger att hans påstående om att hon inte skulle kunna träna blev en trigger.

- Ja, jag springer igen, men kanske inte lika fort, men jag njuter desto mera.

Jennys råd till dig med nydiagnostiserad MS:

  • Acceptera fast det är väldigt svårt i början.
  • Stanna upp och varva ner. Lyssna på kroppen och försök förstå vad den säger till dig.
  • Var snäll mot dig själv i tankarna.
  • Du är inte MS, du har MS. Skyll inte på sjukdomen.

 

Text och foto: Louise Candert
Biogen-03530

Senast uppdaterad: 2020-11-13